Livet i terminalen

Idag var jag uppe med tuppen, närmare bestämt kl 03.00. Avfärd Spanien. Jag hann brygga lite kaffe till en termos, och fick med mig en banan också i farten. När jag satte mig i taxin, och skulle äta min medhavda matsäck, så log bananen emot mig. Man kan inte annat än bli glad av den här söta Halloween-bananen.

 

Cocolafemme_halloween_banan

 

Det finns förstås fördelar med att åka tidigt. Det är ingen kö vid säkerthetskontrollen och det är helt tomt i terminalen. Nästan så att man undrar om man har tagit fel på tiden.

 

Cocolafemme_arlanda_livet i terminalen

 

Det var en helt annan story när vi var här senast…

 

Anteckningar ifrån 2016-06-08

Vi har precis ätit en kraftigt överprisad burgare och närmar oss gaten. Det är 45 minuter kvar innan planet ska lyfta. Precis som jag trodde så häckar människor likt rovfåglar kring sittplatserna, livrädda att mista sin plats för den juvelbeklädda bakdelen.
Barnen gör ett tappert försök och sätter sig på varsin bagagevagn, den där lilla smala varianten med en korg framtill. Likt två små ostbågar sitter de där i en och en halv minut innan de inser att det är alltför obekvämt. De vill sätta sig på golvet. Det vill inte mamma!

Jag ser en kvinna med en pojke som ”paxat” ytterligare en plats. Den enda lediga platsen i sikte. Jag väntar, avvaktar för att se om vederbörande avser dyka upp. 10 minuter senare går jag fram till kvinnan och frågar om det är ok att mina barn sätter sig där en stund. – Nej, säger hon bestämt. Det är upptaget! Går det bra att de sitter där tills personen dyker upp? undrar jag. Nej, upprepar kvinnan. Det är upptaget!

När min käre make kommer strosande efter ytterligare 10 minuter berättar jag vad som hänt. Helt utan betänkligheter eller artiga frågor, parkerar min älskling sin bakdel på kvinnans omsorgsfullt reserverade plats. – Det är upptaget, ropar hon, halvt i panik. – Jaja, jag går när personen är tillbaka, säger min man. Hon blir så snopen så orden uteblir, men det gör inte våra skrattsalvor. Ännu roligare är det när hon desperat rycker i sjalen hon lagt på stolen för att markera att den är upptagen, och som Johan helt respektlöst satt sig på. Skrattar så att tårarna sprutar. Helt klart värt en ståplats trots att det är 15 minuter kvar tills planet går.

 

Denna morgon är det som sagt en helt annan situation. Samma gate, fast några månader senare. Inte en kotte i sikte. Undrar om jag borde reservera ett par platser? Bara ifall att….

 

Trevlig måndag!

Kommentera